transitioning

läste ett inlägg på instagram om transition, tiden emellan något och något annat, övergången, den stunden man är mitt i en förändring, och hur läskig den kan vara. liksom svår att förhålla sig till. jag tyckte det var så skönt att läsa om för att jag förstår att jag är precis där på flera plan just nu i mitt liv, och det är bitvis underbart, bitvis svinjobbigt. det finns inte alltid upptrampade stigar, man kan känna sig rätt ensam, de gamla sätten att hantera saker funkar inte och där står man rätt vilsen, men hoppfull.

definition of transition

a change or shift from one state, subject, place, etc. to another

och det svåra (och samtidigt underbara) med här det är att man är med en fot i det gamla och en fot i det nya. man är i ett mellanland mellan något tryggt som man vet om och något nytt som man kanske inte vet alls mycket om. man ser inte det nya riktigt ännu, det är en suddig horisont. men allt det gamla finns tydligt i minnesbanken och man kan nästan vilja vända om ibland, för att det är välbekant. och man kan andra stunden tro att man är färdig med något men det funkar inte riktigt så. färdig är ett ord som vi kanske får sluta använda, blir man någonsin färdig med något egentligen?

jag menar, jag har känt så mycket sorg den här veckan. börjat gråta utan att riktigt förstå varför, känt sorg över sånt jag trodde jag var klar med, över allt som blev som det blev, att jag kanske inte gjort allt mitt bästa alltid, att jag inte vetat bättre, att jag inte kunnat vara mer än jag var. jag tänkte att man kanske inte alltid behöver förstå varför man är ledsen, för jag förstod inte vart tårarna kom ifrån. men jag tror jag behövde bli påmind om att sorgen gör som den vill, och den tar tid. man vill gärna bli färdig med saker fort och gå vidare, men det är inte så det fungerar.

så när jag läste en annan text om sorg så förstod jag ju att det är så det är med sorg. den kommer och går som den vill. den knackar inte alltid på utan bara kliver in och river runt som den vill. och den kanske aldrig blir färdig? med tiden ändrar den form mer.

och att separera är en pågående sorg. sorg över det som varit som inte finns mer, och över allt som inte blev. Sorgen över den minskar ibland och låter hoppet komma fram och allt känns ljust, och sen kommer stunder när man undrar vad man ska göra med tomheten. som kroppen när den blir av med en kroppsdel, då kan man ibland fortfarande känna kroppsdelen, där den fanns. märkligt ju men det är så det känns. som att jag känner runt lite i tomheten och undrar vad jag ska fylla den med. även fast jag vet att det var rätt och att vi mår bättre nu som vi kanske inte hade gjort om vi stannat tillsammans. även så, så är det fortfarande en tomhet att vara utan sin familj och en sorg som är.

så att vara i mellanlandet handlar om att acceptera allt som känns, att sorgen är verklig och att känna den. verkligen känna den. fråga den vad som känns, vad den vill, vart i kroppen finns den. och att vara snäll mot sig själv i det. att det är okej att sakna det som var, även om du vet att det kanske inte var bra, så som det var. men i jämförelse med det nya så är det tryggt, oavsett hur det var.

och att stanna med sig själv i allt som känns.

jag sörjer och jag ska ingenstans.

jag ska ingenstans.

gråt om du behöver

prata om du behöver

vila om du behöver

möt dig själv där du är just nu.

och i tillåtandet av allt som känns och allt som är just nu så frigörs någonting och vi öppnar vi upp dörren ännu lite mer för det nya att komma in. vi skapar plats inom oss och ingen del av oss lämnas bakom.