love is blind

"walk me through that"

säger han mjukt, med all tid i världen eller kanske som att tiden faktiskt inte existerade just där och då eller att den isåfall bara existerade just för dem i det ögonblicket, när hon i en mening nämnde något som var känsligt för henne, tror det var om att hon hade gått ner väldigt mycket i vikt. han hade kunnat säga ingenting, kommentera något och gå vidare i samtalet eller bara inte höra det hon sa, inte följt upp, inte bjudit in till lyssnande, men i en enda mening så bad han både om att få höra hennes känslor kring allt i det och att verkligen få lyssna på samma gång. ja den meningen fastnade i mig.

och jag vet inte men det måste vara något med det där som gör att jag gillar love is blind. hur de liksom kan fånga upp nyanser i kommunikationen och i varandra lättare när de inte ser varandra. de känner ju bara in varandra och kanske förstärker de sina andra sinnen när synen inte kan ta över och dra snabba slutsater om den på andra sidan. kanske gör det att de vågar lita mer på sin känsla än vad de gjort annars. kanske logiken som ibland står i vägen får vänta utanför den där bubblan. kanske är det att intuitionen och sårbarhet får ta mer plats i ett sammanhang som annars präglas av ytlighet och murar?

och är det något vi behöver mer av så är det väl intuition och sårbarhet.