långsam söndag

idag är en dag som känns som en evighet och jag har gråtit mig igenom hela förmiddagen. jag är sjuk och det triggar så mycket i mig, jag som brukar kunna vara lugn vill helt plötsligt göra allt utan att just ligga still och det kommer så stora och sköra ensamhetskänslor över mig. Tror också jag är supertrött efter en vecka med vab/jobb om vartannat. Stellan var sjuk hela förra veckan så vi har varit tillsammans så mycket, men idag skulle han åka med Tomas till fjällen och det hjälpte inte ensamhetskänslorna att de båda två lämnade stan. en lägenhet kan bli så tom ibland, särskilt när den varit fylld av ett barn och lek. men att gråta är skönt, och att bara acceptera läget är också skönt. det är vad det är. så det känns lite bättre nu. snart njuter jag av ensamheten igen, allt går upp och ner.


jag tvingade iallafall mig ner i sängen och lyssnade på en podd med esther perel och fastnade väldigt mycket för hur hon pratar om relationer och det var en sak hon pratade om där som jag också hörde i en annan relationspodd i somras. det handlade om hur bilden av en relation förändrats ganska rejält under en ganska kort tidsperiod. från att ha varit till stor del en trygghet, har det blivit som en del av vårt självförverkligande. vi har HÖGA krav på våra relationer (ser olika ut i olika kulturer såklart). men en partner ska vara mycket olika saker för oss och fungera som en livspartner som uppfyller många av våra behov. en sak som esther pratade om som var ganska sorglig var att det är inte många som kan nämna särskilt många inspirationspar som har "allt det där" som vi liksom har att se upp till. jämförelsevis kan vi nämna hur många förebilder som helst när det kommer till typ karriär och framgång och allt inom den livsdelen, men inte inom relationer. vad strävar vi egentligen efter i en relation? är det ens möjligt? vilka par inspirerar dig?

hon separerade också mellan lovestories och lifestories. vissa är vi ju bara menade att vara med ett tag för att lära oss något av varandra, medans vissa är vi menade att faktiskt spendera livet med.


jag har börjat tänka så mycket på det här efter min senaste relation. det har verkligen fått mig att fundera på vem är jag i en relation, hur jag varit, kontra vem vill jag vara? hur är jag sårbar, vad betyder intimitet för mig? hur uttrycker jag mina behov? hur uttrycker jag och hur ger jag kärlek? vad har jag för värderingar som är viktiga för mig? allt det där. om du vill hitta en relation tror jag så mycket på att fundera kring, vad söker du efter i en relation? hur är din drömpartner? visualisera hen framför dig. hur ser ert liv ut ihop? hur "känns" hen? mycket enklare att känna igen en person när man vet vad man letar efter. ställ in gps:en.


hon pratade också lite om det inte riktigt funkar så att vi måste självläka fullt ut och vara perfekta så att vi då kan hitta vår drömpartner, och det tror inte jag heller på. om någonstans så är det i våra relationer som vi hittar oss själva. det är där det händer. det är där alla våra mönster och sätt att vara blir tydliga för oss, det är där vi växer. sen mår man ju inte dåligt av att ha endel självkännedom och förståelse för vad man själv vill och behöver innan man går in i en relation såklart.


jag har inte sett det riktigt så innan, men det är väldigt modigt att våga gå in i en relation, och sen välja att ta hand om den och lova sig själv att vara sitt bästa i den, för det är fan inte enkelt. men det är såklart också modigt att våga avsluta en relation om man inte mår bra i den. kanske är det ett avslut eller en paus som faktiskt räddar relationen i det långa loppet.

at the end of the day (som dom alltid säger i love is blind hehe) ska ju relationen vara något vi väljer om och om igen, som vi stannar i för att vi VILL vara i den, och som vi vill vårda precis så som vi skulle vårda vår karriär, vänskapsrelationer, vår familj, vår hälsa eller något annat livsområde.


all kärlek till er

/C




37 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

sorgen