i think i know just what the feeling is

vi människor är sociala och emotionella varelser mer än något annat.

”som en sorts emotionell analfabetism” minns jag hur han sa om någon i ett samtal precis när vi träffats men det var så slående för hur jag kände mig. Jag hade aldrig förstått hur lite jag visste om mig själv och mina känslor. Jag visste inte hur de kändes, jag visste inte att de var viktiga, jag visste inte att jag bedövade dem, jag visste inte hur illa det kan gå när man gör det, när man sätter sig över dem eller trycker undan dem. Andras känslor däremot, de har varit viktigare än något annat. Jag tror att jag tidigt lärt mig att andras känslor och åsikter är viktigare att ställa sig in på och känna av. Jag har nog lärt mig att de andra känner inte bara är viktigt, utan även att de andra känner och tänker är det rätta. Jag har nog lärt mig att det är viktigast att bli omtyckt, att ta ansvar för andra, att vara en perfekt flickvän som aldrig bråkade, att anpassa sig, att inte säga vad jag tyckte, att inte våga prata om det som kändes, att inte ens förstå att jag inte vågade prata om det som kändes, jag visste inte, förlåt, jag visste verkligen inte. Jag trampade lättsamt över mig själv och lät andra passera gränser som jag inte ens visste att jag hade.

”Men det är ju dina känslor Cajsa, de är viktiga och på riktigt” minns jag hur min bästa vän Karen sa till mig en gång och orden liksom landade någonstans där jag inte varit innan. En ny plats inom mig. Vad menade hon? Där och då började jag plötsligt se mig själv som en viktig person i mitt liv. Vars känslor hade betydelse. Kunde jag sätta mig själv först? Kom det jag kände före det andra kände? Jag visste inte att jag lärt mig så mycket fel, jag visste inte att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Att mina känslor är viktiga vägvisare i livet. Att mina känslor är viktigare än andras, även om andras känslor också såklart är viktiga. Men de har inte tolkningsföreträde över mina.

Jag har inte fått med mig en manual kring känslor och hur man uttrycker dom eller att man ens har dem. Jag lär mig as we speak. Det här är en känsla, den känns så här, och jag kan uttrycka den såhär. För bakom den kanske det finns ett behov. För mig kommer ilskan lättast och irritationen. Jag har lärt mig nu att jag blir irriterad innan jag förstår att jag egentligen är ledsen, sårad eller besviken. Jag har varit så arg. Fast egentligen väldigt väldigt ledsen. Jag har saknat mig själv. Den som står upp för sig själv.

Jag lär mig nu att det är viktigt att jag säger det som känns, även om det går emot vad andra tycker, eller att jag gråter när jag är ledsen, även om det gör någon annan obekväm. Att det är okej. Att människor oftast uppskattar att få höra vad någon annan känner. Även om de inte vet om det. Att det kanske är det här som för oss nära varandra.

Andras känslor är inte mitt ansvar. Det är en befrielse för mig.

Det är ny mark, det är övning. Det tar tid och det är ett steg framåt två steg bakåt och sen framåt igen. Men det går, och det är så värt det. Känslan att förstå sig själv är guld. Och känslan att jag känner mina känslor, att jag lever och att jag är viktig i mitt liv, och vad andra tycker och tänker om det inte blir så viktigt då, DEN känslan är guld om något. Den är frihet faktiskt.

Den här gången är jag med på allt som känns

Jag känner varje känsla i kroppen

Utforskar den

Vart i kroppen känns den? Hur känns den?

Vad säger den mig? Hur kan jag lösa upp den? Hur tar jag hand om den?

Tycker jag om den? Ska jag stanna i den eller behöver jag släppa den?

Hur kan jag uttrycka den, sätta ord på den?

Vad behöver jag nu?

Vad behöver jag nu? Att finnas där för mig själv är en revolutionerande sak för mig. Jag känner kontroll i att jag kan ge mig själv det jag behöver i många stunder. Behöver jag vila, behöver jag en vän, behöver jag en springrunda, behöver jag en kram, behöver jag skrika i en kudde, behöver jag mat, vilket behov finns bakom känslan.

Jag lever och lär och det är vad det ÄR.

Och det fina är att Stellan är liten och vi utforskar det här tillsammans nu. Jag har förstått att jag är en viktig person för honom för att han ska förstå sina känslor och vad de betyder och vad han kan göra av dem. Att jag kan få navigera honom i det han känner. Det har varit en game changer för mig faktiskt. Jag har nog varit rädd för hans känslor innan, velat trösta, velat få honom glad igen när han är ledsen, fått panik när han är i en stark känsla, för att jag har inte haft några verktyg att hantera varken hans eller mina egna känslor. Men nu försöker vi vara i dem tillsammans. Jag ser att du känner dig ledsen, jag ser att du känner dig arg nu, jag finns här hos dig. Jag ska ingenstans. Vill du ha en kram. Vad behöver du nu.

Det kanske är enkelt för vissa men för mig är det här så nytt. Men det känns som det finaste jag kan ge honom ärligt talat. Känslan av att han är det viktigaste som finns. Att bekräfta hans existens. Att han är betydelsefull. Att han inte är sina känslor men att hans känslor är det viktigaste han har för om han stänger av dem så stänger han av sig själv, och det gör ont.