hurricane

lyssnar sällan på Håkan längre men den årliga nostalgiska april-lyssningen på Hurricane, den blev idag.

och trots att det snöar här nu så minns jag en solig april för många år sen och jag hade precis blivit tillsammans med Richard i nian och han var yngre än mig men han va jättejättefin i mina ögon och hans bruna ögon och mjuka sätt fick mig jättejättekär, han kändes som en dröm ärligt talat.

och jag minns att hans farmor dog och han grät på hemmafesten och sa att han inte visste vart han skulle ta vägen i tankarna. hur kan man tro på kärleken då Hurricane? men jag trodde på den för jag såg hur stor och liten den man är kär i kan vara på samma gång, är inte det kärlek egentligen?

att få vara det största och det minsta man kan vara med någon.

och sen åkte jag buss till stkhlm för att hälsa på min syster i skarpnäck och jag lyssnade på Hurricane hela vägen och jag minns pirret av att finnas till, jag hade den varma våren, jag hade stkhlm, jag hade min fina syster och hennes fina kille, jag hade lediga dagar och hemma hade jag Richard som jag nu pratade med på kvällarna tills örat brann av telefonens värme och vår energi i den.

pirret av att finnas till

pirret av en annan människa

och nu känner jag det där i mig själv. utan Richard eller alla dom jag varit kär i.

nu är det jag och mitt fina fina liv och alla människor i det som är pirret.

pirret av att finnas till