det här är större än mig

navigerar ju endel kring det här med självkänslan nu som ni vet

och just nu särskilt den här delen

att mitt värde inte styrs av hur jag ser ut

att mitt utseende inte är det som avgör min lycka

att jag inte behöver bli vald/sedd av en man för att känna mig nöjd med mig själv

jag vet allt det här logiskt men jag känner det inte som en självklarhet inom mig

och jag trodde nog att jag hade kommit längre

men i dagarna har det liksom bara dragit in med full kraft att jag inte alls accepterat mig själv fullt ut som jag är. att jag fortfarande vissa dagar är besviken på hur jag ser ut. att jag dömer mig själv hårdare än någon.

så här är det för mig

vissa dagar har jag sjukt bra dagar och allt är topp, ser till och med otrolig ut då tycker jag typ hur kan jag vara såhär fin? alltså mina fina ögon och formerna och hur cool ser jag inte ut när jag verkligen njuter av att vara mig i min kropp utan att tänka så mycket. älskar att va osminkad ibland och sminkad ibland och gör typ inget med mitt hår på flera veckor sen klipper jag det själv i ren panik och går till frisören och skäms. är alltså ganska obrydd på ett sätt när det kommer till utseende.

men sen kommer dagar,

dagar när jag känt precis tvärtom

kan finnas koppling till pms, det kan abs abs vara så.

men det känns som att det går djupare och

som att det här är större än mig

dagar då jag får kämpa för att duga i mina egna ögon

när jag önskar jag var smalare

när jag ser på min kropp med besvikelse

när jag får andnöd av att inga kläder känns bra på kroppen

när jag har en slags inre bild av hur jag borde se ut som inte stämmer alls med hur jag ser ut

och det gör mig så djupt ledsen.

som att någon del djupt i grunden av mig själv saknas

tryggheten att jag duger precis som jag är

hur jag än ser ut

jag var hos polisen och tog ett passfoto i höstas men valde sen att inte hämta ut passet för att jag tyckte jag blev för ful på bilden trots att jag betalt fyrahundra spänn för det redan. satte mig i bilen efter jag tagit passfotot och googlade fillers i ansikte innan jag kom på mig själv med att jag satt i bilen och googlade fillers i ansiktet, något jag aldrig gjort eller faktiskt ens tänkt en enda tanke på innan. stängde ner fliken och körde hemåt med en svårbeskrivlig känsla i kroppen. ett skav.

spola fram några månader

så var jag till polisen höromdagen igen för ett nytt pass för fyrahundra spänn men blev inte nöjd med bilden nu heller och en stor besvikelse sköljde över mig när jag lämnade polishuset, övervägde direkt att inte hämta ut det här passet heller men känner någonstans att nu får det vara nog. det här funkar inte.

det är ju såhär jag ser ut

varför är jag såhär elak mot mig själv?

den där rösten inombords som ibland påminner om att jag inte kan göra det eller träffa den eller lyckas med det jag vill för att jag ser ut som jag gör. som säger att jag är ful. när jag samtidigt tycker att jag är världens finaste, ju.

det blir som en social fobi eftersom jag blir så extemt kroppsmedveten i vissa situationer, som att min kropp tar för mycket plats, är för stor, magen putar ut. jag inser nu att det här inte är nytt, har genom mitt liv känt mig "för stor," kräkts i perioder, slutat äta helt i perioder. det är inget nytt men jag inser nu hur det här funnits med mig hela mitt liv, mer eller mindre. inser att jag fortfarande tänker att jag bara ska gå ner några kilo sen kan jag vara HELT nöjd, att jag oftast inte gillar när någon tar bilder på mig för jag ser aldrig ut som jag vissa dagar känner att jag gör och då blir jag sänkt.

jag har faktiskt inte gått in i den här känslan fullt ut innan utan mer förstått att jag har någonting med min kroppsbild som kanske inte är helt hundra men jag har oftast varit rätt nöjd den senaste tiden liksom så varför tänka mer på det. inser nu att jag varit nöjd för att jag varit ihop med en person som accepterade mitt utseende fullt ut och snarare uppmanade mig att va naturlig och va mig själv, som älskade min kropp vilket gjorde mig trygg att göra det med (älskar dig för alltid för det T). det var något nytt för mig när jag träffade honom.

men jag kan inte bara vara nöjd med mig själv när någon annan bekräftar mig. jag vill ju veta det känna det i min egen ryggrad.

så när jag kom hem från polisen och tänkte jag att jag inte kan åka till jobbet imorgon för att jag är för ful då insåg jag det sjuka i det jag just tänkte. då inser jag att de här dipparna faktiskt är verkliga. och att de inte skulle behöva finnas? att jag skulle må mycket bättre och det skulle vara jämnare utan dem. då känner jag att nu får det vara nog. det här ska sluta med mig för att det här unnar jag ingen. kommer fortsätta djupare med det här i terapin jag går i, och även utforska i det undermedvetna för jag tror det här går långt tillbaka och det är större än mig. det är ju ett samhälle som fått oss tro att vi inte är perfekta som vi är. samhället tjänar pengar på att vi inte tror att vi duger. eller hur?

står i spegeln och stirrar in i spegelbilden, tittar på min nakna kropp och är förvirrad. den tillhör mig men jag känner den inte?

och så undrar jag hur man lär känna sin kropp på nytt? utifrån inga regler alls och inga dömande ögon. hur lär man sig älska allt man är.

jag är ju en förespråkare av njuuuuut och jag vill lära mig nu att njuta av och i min kropp.

för alternativet är att vi fortsätter stänga inne oss i burar som vi själva (och samhället) skapar. men jag undrar hur känns frihet? och jag kan inte släppa det nu när jag väl börjat.

hur känns det om vi bjuder in friheten och släpper oss själva fria?