happy hurts

vet ni, ibland går man in i en helg som en person och ur den som en annan

skiften som sker i det inre kan skapa svallvågor som inte går att bortse ifrån

och för mig skedde det i fredags

jag såg plötsligt klart på en situation som jag varit i såå länge

alltså såg hur den verkligen såg ut i verkligheten

på riktigt

och jag ville inte först

blev så obekväm och rädd för tomheten

för trygghet är ju bekvämt

men min själ ville annorlunda

den ville frihet

och ibland måste vi lämna människor vi älskar

som vi älskat länge

som vi investerat mycket tid och energi i

och då menar jag mycket energi i

tror det är det som gör det svårt

vår investering

ska den bara ta slut sådär?

ja

för att vi behöver växa ur den versionen av oss själva

som nöjer oss med mindre

för att vi egentligen vill mer och större

och det gör ont

det är en sorg i sig

frihet visar sig på så många sätt för mig nuförtiden

den finns så tillgänglig för oss

ändå så dold i våra mönster och sätt att vara

burar vi håller oss själva gömda i

omedvetet

tom och tacksam är mitt tillstånd nu

och det betyder att jag har space att fylla med något nytt och spännande ju

kan faktiskt knappt vänta

det här är större än mig

navigerar ju endel kring det här med självkänslan nu som ni vet

och just nu särskilt den här delen

att mitt värde inte styrs av hur jag ser ut

att mitt utseende inte är det som avgör min lycka

att jag inte behöver bli vald/sedd av en man för att känna mig nöjd med mig själv

jag vet allt det här logiskt men jag känner det inte som en självklarhet inom mig

och jag trodde nog att jag hade kommit längre

men i dagarna har det liksom bara dragit in med full kraft att jag inte alls accepterat mig själv fullt ut som jag är. att jag fortfarande vissa dagar är besviken på hur jag ser ut. att jag dömer mig själv hårdare än någon.

så här är det för mig

vissa dagar har jag sjukt bra dagar och allt är topp, ser till och med otrolig ut då tycker jag typ hur kan jag vara såhär fin? alltså mina fina ögon och formerna och hur cool ser jag inte ut när jag verkligen njuter av att vara mig i min kropp utan att tänka så mycket. älskar att va osminkad ibland och sminkad ibland och gör typ inget med mitt hår på flera veckor sen klipper jag det själv i ren panik och går till frisören och skäms. är alltså ganska obrydd på ett sätt när det kommer till utseende.

men sen kommer dagar,

dagar när jag känt precis tvärtom

kan finnas koppling till pms, det kan abs abs vara så.

men det känns som att det går djupare och

som att det här är större än mig

dagar då jag får kämpa för att duga i mina egna ögon

när jag önskar jag var smalare

när jag ser på min kropp med besvikelse

när jag får andnöd av att inga kläder känns bra på kroppen

när jag har en slags inre bild av hur jag borde se ut som inte stämmer alls med hur jag ser ut

och det gör mig så djupt ledsen.

som att någon del djupt i grunden av mig själv saknas

tryggheten att jag duger precis som jag är

hur jag än ser ut

jag var hos polisen och tog ett passfoto i höstas men valde sen att inte hämta ut passet för att jag tyckte jag blev för ful på bilden trots att jag betalt fyrahundra spänn för det redan. satte mig i bilen efter jag tagit passfotot och googlade fillers i ansikte innan jag kom på mig själv med att jag satt i bilen och googlade fillers i ansiktet, något jag aldrig gjort eller faktiskt ens tänkt en enda tanke på innan. stängde ner fliken och körde hemåt med en svårbeskrivlig känsla i kroppen. ett skav.

spola fram några månader

så var jag till polisen höromdagen igen för ett nytt pass för fyrahundra spänn men blev inte nöjd med bilden nu heller och en stor besvikelse sköljde över mig när jag lämnade polishuset, övervägde direkt att inte hämta ut det här passet heller men känner någonstans att nu får det vara nog. det här funkar inte.

det är ju såhär jag ser ut

varför är jag såhär elak mot mig själv?

den där rösten inombords som ibland påminner om att jag inte kan göra det eller träffa den eller lyckas med det jag vill för att jag ser ut som jag gör. som säger att jag är ful. när jag samtidigt tycker att jag är världens finaste, ju.

det blir som en social fobi eftersom jag blir så extemt kroppsmedveten i vissa situationer, som att min kropp tar för mycket plats, är för stor, magen putar ut. jag inser nu att det här inte är nytt, har genom mitt liv känt mig "för stor," kräkts i perioder, slutat äta helt i perioder. det är inget nytt men jag inser nu hur det här funnits med mig hela mitt liv, mer eller mindre. inser att jag fortfarande tänker att jag bara ska gå ner några kilo sen kan jag vara HELT nöjd, att jag oftast inte gillar när någon tar bilder på mig för jag ser aldrig ut som jag vissa dagar känner att jag gör och då blir jag sänkt.

jag har faktiskt inte gått in i den här känslan fullt ut innan utan mer förstått att jag har någonting med min kroppsbild som kanske inte är helt hundra men jag har oftast varit rätt nöjd den senaste tiden liksom så varför tänka mer på det. inser nu att jag varit nöjd för att jag varit ihop med en person som accepterade mitt utseende fullt ut och snarare uppmanade mig att va naturlig och va mig själv, som älskade min kropp vilket gjorde mig trygg att göra det med (älskar dig för alltid för det T). det var något nytt för mig när jag träffade honom.

men jag kan inte bara vara nöjd med mig själv när någon annan bekräftar mig. jag vill ju veta det känna det i min egen ryggrad.

så när jag kom hem från polisen och tänkte jag att jag inte kan åka till jobbet imorgon för att jag är för ful då insåg jag det sjuka i det jag just tänkte. då inser jag att de här dipparna faktiskt är verkliga. och att de inte skulle behöva finnas? att jag skulle må mycket bättre och det skulle vara jämnare utan dem. då känner jag att nu får det vara nog. det här ska sluta med mig för att det här unnar jag ingen. kommer fortsätta djupare med det här i terapin jag går i, och även utforska i det undermedvetna för jag tror det här går långt tillbaka och det är större än mig. det är ju ett samhälle som fått oss tro att vi inte är perfekta som vi är. samhället tjänar pengar på att vi inte tror att vi duger. eller hur?

står i spegeln och stirrar in i spegelbilden, tittar på min nakna kropp och är förvirrad. den tillhör mig men jag känner den inte?

och så undrar jag hur man lär känna sin kropp på nytt? utifrån inga regler alls och inga dömande ögon. hur lär man sig älska allt man är.

jag är ju en förespråkare av njuuuuut och jag vill lära mig nu att njuta av och i min kropp.

för alternativet är att vi fortsätter stänga inne oss i burar som vi själva (och samhället) skapar. men jag undrar hur känns frihet? och jag kan inte släppa det nu när jag väl börjat.

hur känns det om vi bjuder in friheten och släpper oss själva fria?

transitioning

läste ett inlägg på instagram om transition, tiden emellan något och något annat, övergången, den stunden man är mitt i en förändring, och hur läskig den kan vara. liksom svår att förhålla sig till. jag tyckte det var så skönt att läsa om för att jag förstår att jag är precis där på flera plan just nu i mitt liv, och det är bitvis underbart, bitvis svinjobbigt. det finns inte alltid upptrampade stigar, man kan känna sig rätt ensam, de gamla sätten att hantera saker funkar inte och där står man rätt vilsen, men hoppfull.

definition of transition

a change or shift from one state, subject, place, etc. to another

och det svåra (och samtidigt underbara) med här det är att man är med en fot i det gamla och en fot i det nya. man är i ett mellanland mellan något tryggt som man vet om och något nytt som man kanske inte vet alls mycket om. man ser inte det nya riktigt ännu, det är en suddig horisont. men allt det gamla finns tydligt i minnesbanken och man kan nästan vilja vända om ibland, för att det är välbekant. och man kan andra stunden tro att man är färdig med något men det funkar inte riktigt så. färdig är ett ord som vi kanske får sluta använda, blir man någonsin färdig med något egentligen?

jag menar, jag har känt så mycket sorg den här veckan. börjat gråta utan att riktigt förstå varför, känt sorg över sånt jag trodde jag var klar med, över allt som blev som det blev, att jag kanske inte gjort allt mitt bästa alltid, att jag inte vetat bättre, att jag inte kunnat vara mer än jag var. jag tänkte att man kanske inte alltid behöver förstå varför man är ledsen, för jag förstod inte vart tårarna kom ifrån. men jag tror jag behövde bli påmind om att sorgen gör som den vill, och den tar tid. man vill gärna bli färdig med saker fort och gå vidare, men det är inte så det fungerar.

så när jag läste en annan text om sorg så förstod jag ju att det är så det är med sorg. den kommer och går som den vill. den knackar inte alltid på utan bara kliver in och river runt som den vill. och den kanske aldrig blir färdig? med tiden ändrar den form mer.

och att separera är en pågående sorg. sorg över det som varit som inte finns mer, och över allt som inte blev. Sorgen över den minskar ibland och låter hoppet komma fram och allt känns ljust, och sen kommer stunder när man undrar vad man ska göra med tomheten. som kroppen när den blir av med en kroppsdel, då kan man ibland fortfarande känna kroppsdelen, där den fanns. märkligt ju men det är så det känns. som att jag känner runt lite i tomheten och undrar vad jag ska fylla den med. även fast jag vet att det var rätt och att vi mår bättre nu som vi kanske inte hade gjort om vi stannat tillsammans. även så, så är det fortfarande en tomhet att vara utan sin familj och en sorg som är.

så att vara i mellanlandet handlar om att acceptera allt som känns, att sorgen är verklig och att känna den. verkligen känna den. fråga den vad som känns, vad den vill, vart i kroppen finns den. och att vara snäll mot sig själv i det. att det är okej att sakna det som var, även om du vet att det kanske inte var bra, så som det var. men i jämförelse med det nya så är det tryggt, oavsett hur det var.

och att stanna med sig själv i allt som känns.

jag sörjer och jag ska ingenstans.

jag ska ingenstans.

gråt om du behöver

prata om du behöver

vila om du behöver

möt dig själv där du är just nu.

och i tillåtandet av allt som känns och allt som är just nu så frigörs någonting och vi öppnar vi upp dörren ännu lite mer för det nya att komma in. vi skapar plats inom oss och ingen del av oss lämnas bakom.