jag gick ur en relation och tänkte att jag mådde rätt gött och var nöjd stolt och kände mig som en stor stark (ja jag kände mig som lite av en levande ölreferens). men sen har det bara kastats upp saker på min strand som jag inte ens visste att jag huserade i mitt hav. det har varit det ena och det andra och det har framförallt varit jag som gjort mig liten i många situationer, på många olika sätt, utan att ens förstå det, rent per automatik och tänkt att det är väl så verkligheten ser ut för mig. synsättet på mig själv har varit så att säga trångt. många minnen, många aha-moments, många tårar, många hoppfullhets-pirr.

mycket som har lösts upp under den här våren/sommaren och ifrågasatts - stämmer det här verkligen Cajsa? Vill du att det här ska stämma? Hur skulle en annan verklighet se ut och kännas?

Vad vill du med livet? på riktigt nu. Vilka upplevelser vill du vara med om? Vad behöver du göra för att ta dig dit. Gör en plan och följ den. Hur kan jag bidra i den här världen med något meningsfullt?


så kom sommaren och jag bestämde mig för att säga upp mig från mitt jobb. min fasta punkt min trygghet. men också en plats där jag gjort mig liten och där jag inte känt lust senaste tiden. för att jag blev rädd en gång, och tänkte att jag inte kunde spela stort längre. jag har haft det bra och tryggt men jag har också känt mig fast. jag kommer sakna mina underbara kollegor det gör faktiskt ont i hjärtat att ens tänka mig en vardag utan dem, men jag är färdig med energin på den platsen, jag har gett och fått mycket där och jag är spänd på hur det kan kännas någon annanstans. jag öppnar upp för möjligheten att det kan bli ännu bättre, att det kan få kännas annorlunda. att jag är värd mer än vad jag trott innan var möjligt. jag kallar in en ny plats där jag behövs lika mycket som jag behöver den. jag litar på att den finns.



med sommaren kom också en kurs i da silva metoden och en hypnoskurs och allt det innebar en fördjupning i hjärnvågor, mentala tillstånd och intuitionen och låt mig säga universums magi. och vet ni om det är något jag saknat i livet så är det magi. har vi inte alla? aaah magi. att låta den finnas, att skapa den själv. kanske ni till och med inte ens tror på den? men jag har bokfört magin de senaste månaderna och jag har bevisat för mig själv att den visst finns, i varje dag, i varje ögonblick sker magi om vi vill se den, om vi öppnar ögonen, och just det, om vi sluter dem med ;)


även om jag visste det redan så känner jag det nu.

det tar sin lilla tid från hjärnan till hjärtat.


men jag gör det. känner det. och jag lever redan i den, magin alltså. jag vill förkroppsliga den så jag njuter, jag är tacksam för allt fint i mitt liv, tacksam för maten på mitt bord, människorna i mitt liv, luften jag får andas, att vi vaknar varje morgon, och jag låter inte brist på tillit knacka på dörren ens, för jag vet om jag släpper in den så kommer jag inte komma någonstans, då är väl allt förgäves? så jag förkroppsligar mitt framtida jag för jag vet redan hur bra hon har det. jag vet att hon också njuter. jag vet hur hon rör sig hur hon använder sina ord och hur hon gör det meningsfulla viktiga roliga som hon kom hit till jorden för att göra. jag vet att hon lever ett liv hon kan stå upp för.


jag har stått vid hennes sida länge

kikat på henne på håll

längtat efter henne

sett henne i andra

känt frustrationen av att vara så nära henne men ändå så långt bort


men nu ser jag allt fler i min närhet som kliver in i en annan version av sig själva och de gör det för att det litar på sig själva. för att de testar något nytt. för att de vågar. för att de låter ett eventuellt misslyckande få finnas med på kartan, men de låter inte det stoppa något. "misslyckande" är bara ännu en erfarenhet väl?

och jag blir alldeles rysig över hela kroppen när jag ser dem och vilken magi de skapar

vad som faktiskt är möjligt


vi har typ ingen aning


så det är dags att sluta göra sig liten nu

bli en stor stark


och låt det ta tid. let the magic unfold.


ett steg i taget


all is well YAO






när ens ex berättar att han träffar någon

träffar någon

någon

någon som man inte vet något om

det skapas omedelbart en vision i ens inre


av den där någon

den som kommer vara så mycket bättre, vara mer rätt

och ens ego sörjer tiden som varit, att inte längre vara den bästa för någon

att inte vara någons favoritperson längre


det är en svår godnattsaga för egot att läsa


det är aldrig jag som går vidare

det är alltid jag som sitter här och gråter

kvar i allt som varit

varför blev det som det blev?

som att känslorna går djupare i det här hjärtat

sorgen ska dras ut långsamt

ännu en bok jag skriver i den brustna kärlekens namn

ingen weekend-process direkt

snarare en femårsplan


år ett

gråt

och skratta


år två

mindre gråt

mer skratt


år tre

skaffa hundvalp?



och här kommer tårarna

igen

trodde jag var klar

trodde jag kommit längre

igen

trodde jag skulle packa väskan och gå ner till stranden

ligga lätt på en filt och kolla på molnen

lyssna på något om livet

njuta av existensen


men gråten ville fram

och jag gråter fortfarande

floder


över allt som inte blev


och

överallt har vår kärlek varit

över hela stan har jag tänkt på dig

varit kär i dig

många gator viskar ditt namn

överallt finns minnesmärken och spår av en kärlekshistoria som inte längre finns


kanske detta var sista gången

sista svängen i våra kvarter


kanske

kanske inte


sorg är en så svår sak

den kan verka omöjlig att förstå för någon som inte är i den just nu

den kan verka omöjlig att förstå för någon som är i den just nu

man tror man är klar

men varje gång blir jag förvånad över hur mycket sorg det kan finnas i en

när man tror man är klar

nya situationer man inte visste skulle länkas ihop med sorgen

det räcker ju med ett ord, en doft, en plats så är man där igen.

men världen vill vidare

världen och människorna i den vill att man ska gå vidare

men här sitter man


och man vet att det är samma sorg som miljoner andra människor känner just nu

ändå känns den så ensam och unik

kanske för att vi inte får vara i den

vi vill ju inte vara den deppiga som inte gått vidare?

va, tänker du på det där fortfarande?

move on.


ja kanske

kanske inte


jag vet att livet rycker tag i en när det är dags för det

och tills dess kommer jag ära allt som varit

ära tiden emellan

ära sorgen över allt som inte blev

och gråta så mycket jag vill


och om du också gråter så vill jag att du ska veta att det är samma tårar

samma sorg samma brustna hjärta, även om det inte känns så.

och så vill jag ge dig tillåtelse att gråta så mycket du vill


<3









vet ni, ibland går man in i en helg som en person och ur den som en annan


skiften som sker i det inre kan skapa svallvågor som inte går att bortse ifrån

och för mig skedde det i fredags

jag såg plötsligt klart på en situation som jag varit i såå länge

alltså såg hur den verkligen såg ut i verkligheten

på riktigt

och jag ville inte först

blev så obekväm och rädd för tomheten

för trygghet är ju bekvämt

men min själ ville annorlunda

den ville frihet


och ibland måste vi lämna människor vi älskar

som vi älskat länge

som vi investerat mycket tid och energi i

och då menar jag mycket energi i

tror det är det som gör det svårt

vår investering

ska den bara ta slut sådär?

ja

för att vi behöver växa ur den versionen av oss själva

som nöjer oss med mindre

för att vi egentligen vill mer och större

och det gör ont

det är en sorg i sig


frihet visar sig på så många sätt för mig nuförtiden

den finns så tillgänglig för oss

ändå så dold i våra mönster och sätt att vara

burar vi håller oss själva gömda i

omedvetet


tom och tacksam är mitt tillstånd nu

och det betyder att jag har space att fylla med något nytt och spännande ju


kan faktiskt knappt vänta