när ens ex berättar att han träffar någon

träffar någon

någon

någon som man inte vet något om

det skapas omedelbart en vision i ens inre


av den där någon

den som kommer vara så mycket bättre, vara mer rätt

och ens ego sörjer tiden som varit, att inte längre vara den bästa för någon

att inte vara någons favoritperson längre


det är en svår godnattsaga för egot att läsa


det är aldrig jag som går vidare

det är alltid jag som sitter här och gråter

kvar i allt som varit

varför blev det som det blev?

som att känslorna går djupare i det här hjärtat

sorgen ska dras ut långsamt

ännu en bok jag skriver i den brustna kärlekens namn

ingen weekend-process direkt

snarare en femårsplan


år ett

gråt

och skratta


år två

mindre gråt

mer skratt


år tre

skaffa hundvalp?



och här kommer tårarna

igen

trodde jag var klar

trodde jag kommit längre

igen

trodde jag skulle packa väskan och gå ner till stranden

ligga lätt på en filt och kolla på molnen

lyssna på något om livet

njuta av existensen


men gråten ville fram

och jag gråter fortfarande

floder


över allt som inte blev


och

överallt har vår kärlek varit

över hela stan har jag tänkt på dig

varit kär i dig

många gator viskar ditt namn

överallt finns minnesmärken och spår av en kärlekshistoria som inte längre finns


kanske detta var sista gången

sista svängen i våra kvarter


kanske

kanske inte


sorg är en så svår sak

den kan verka omöjlig att förstå för någon som inte är i den just nu

den kan verka omöjlig att förstå för någon som är i den just nu

man tror man är klar

men varje gång blir jag förvånad över hur mycket sorg det kan finnas i en

när man tror man är klar

nya situationer man inte visste skulle länkas ihop med sorgen

det räcker ju med ett ord, en doft, en plats så är man där igen.

men världen vill vidare

världen och människorna i den vill att man ska gå vidare

men här sitter man


och man vet att det är samma sorg som miljoner andra människor känner just nu

ändå känns den så ensam och unik

kanske för att vi inte får vara i den

vi vill ju inte vara den deppiga som inte gått vidare?

va, tänker du på det där fortfarande?

move on.


ja kanske

kanske inte


jag vet att livet rycker tag i en när det är dags för det

och tills dess kommer jag ära allt som varit

ära tiden emellan

ära sorgen över allt som inte blev

och gråta så mycket jag vill


och om du också gråter så vill jag att du ska veta att det är samma tårar

samma sorg samma brustna hjärta, även om det inte känns så.

och så vill jag ge dig tillåtelse att gråta så mycket du vill


<3









vet ni, ibland går man in i en helg som en person och ur den som en annan


skiften som sker i det inre kan skapa svallvågor som inte går att bortse ifrån

och för mig skedde det i fredags

jag såg plötsligt klart på en situation som jag varit i såå länge

alltså såg hur den verkligen såg ut i verkligheten

på riktigt

och jag ville inte först

blev så obekväm och rädd för tomheten

för trygghet är ju bekvämt

men min själ ville annorlunda

den ville frihet


och ibland måste vi lämna människor vi älskar

som vi älskat länge

som vi investerat mycket tid och energi i

och då menar jag mycket energi i

tror det är det som gör det svårt

vår investering

ska den bara ta slut sådär?

ja

för att vi behöver växa ur den versionen av oss själva

som nöjer oss med mindre

för att vi egentligen vill mer och större

och det gör ont

det är en sorg i sig


frihet visar sig på så många sätt för mig nuförtiden

den finns så tillgänglig för oss

ändå så dold i våra mönster och sätt att vara

burar vi håller oss själva gömda i

omedvetet


tom och tacksam är mitt tillstånd nu

och det betyder att jag har space att fylla med något nytt och spännande ju


kan faktiskt knappt vänta




navigerar ju endel kring det här med självkänslan nu som ni vet

och just nu särskilt den här delen


att mitt värde inte styrs av hur jag ser ut


att mitt utseende inte är det som avgör min lycka


att jag inte behöver bli vald/sedd av en man för att känna mig nöjd med mig själv

jag vet allt det här logiskt men jag känner det inte som en självklarhet inom mig


och jag trodde nog att jag hade kommit längre

men i dagarna har det liksom bara dragit in med full kraft att jag inte alls accepterat mig själv fullt ut som jag är. att jag fortfarande vissa dagar är besviken på hur jag ser ut. att jag dömer mig själv hårdare än någon.


så här är det för mig

vissa dagar har jag sjukt bra dagar och allt är topp, ser till och med otrolig ut då tycker jag typ hur kan jag vara såhär fin? alltså mina fina ögon och formerna och hur cool ser jag inte ut när jag verkligen njuter av att vara mig i min kropp utan att tänka så mycket. älskar att va osminkad ibland och sminkad ibland och gör typ inget med mitt hår på flera veckor sen klipper jag det själv i ren panik och går till frisören och skäms. är alltså ganska obrydd på ett sätt när det kommer till utseende.


men sen kommer dagar,

dagar när jag känt precis tvärtom

kan finnas koppling till pms, det kan abs abs vara så.

men det känns som att det går djupare och

som att det här är större än mig


dagar då jag får kämpa för att duga i mina egna ögon

när jag önskar jag var smalare

när jag ser på min kropp med besvikelse

när jag får andnöd av att inga kläder känns bra på kroppen

när jag har en slags inre bild av hur jag borde se ut som inte stämmer alls med hur jag ser ut

och det gör mig så djupt ledsen.


som att någon del djupt i grunden av mig själv saknas

tryggheten att jag duger precis som jag är

hur jag än ser ut


jag var hos polisen och tog ett passfoto i höstas men valde sen att inte hämta ut passet för att jag tyckte jag blev för ful på bilden trots att jag betalt fyrahundra spänn för det redan. satte mig i bilen efter jag tagit passfotot och googlade fillers i ansikte innan jag kom på mig själv med att jag satt i bilen och googlade fillers i ansiktet, något jag aldrig gjort eller faktiskt ens tänkt en enda tanke på innan. stängde ner fliken och körde hemåt med en svårbeskrivlig känsla i kroppen. ett skav.


spola fram några månader


så var jag till polisen höromdagen igen för ett nytt pass för fyrahundra spänn men blev inte nöjd med bilden nu heller och en stor besvikelse sköljde över mig när jag lämnade polishuset, övervägde direkt att inte hämta ut det här passet heller men känner någonstans att nu får det vara nog. det här funkar inte.


det är ju såhär jag ser ut

varför är jag såhär elak mot mig själv?

den där rösten inombords som ibland påminner om att jag inte kan göra det eller träffa den eller lyckas med det jag vill för att jag ser ut som jag gör. som säger att jag är ful. när jag samtidigt tycker att jag är världens finaste, ju.

det blir som en social fobi eftersom jag blir så extemt kroppsmedveten i vissa situationer, som att min kropp tar för mycket plats, är för stor, magen putar ut. jag inser nu att det här inte är nytt, har genom mitt liv känt mig "för stor," kräkts i perioder, slutat äta helt i perioder. det är inget nytt men jag inser nu hur det här funnits med mig hela mitt liv, mer eller mindre. inser att jag fortfarande tänker att jag bara ska gå ner några kilo sen kan jag vara HELT nöjd, att jag oftast inte gillar när någon tar bilder på mig för jag ser aldrig ut som jag vissa dagar känner att jag gör och då blir jag sänkt.


jag har faktiskt inte gått in i den här känslan fullt ut innan utan mer förstått att jag har någonting med min kroppsbild som kanske inte är helt hundra men jag har oftast varit rätt nöjd den senaste tiden liksom så varför tänka mer på det. inser nu att jag varit nöjd för att jag varit ihop med en person som accepterade mitt utseende fullt ut och snarare uppmanade mig att va naturlig och va mig själv, som älskade min kropp vilket gjorde mig trygg att göra det med (älskar dig för alltid för det T). det var något nytt för mig när jag träffade honom.

men jag kan inte bara vara nöjd med mig själv när någon annan bekräftar mig. jag vill ju veta det känna det i min egen ryggrad.

så när jag kom hem från polisen och tänkte jag att jag inte kan åka till jobbet imorgon för att jag är för ful då insåg jag det sjuka i det jag just tänkte. då inser jag att de här dipparna faktiskt är verkliga. och att de inte skulle behöva finnas? att jag skulle må mycket bättre och det skulle vara jämnare utan dem. då känner jag att nu får det vara nog. det här ska sluta med mig för att det här unnar jag ingen. kommer fortsätta djupare med det här i terapin jag går i, och även utforska i det undermedvetna för jag tror det här går långt tillbaka och det är större än mig. det är ju ett samhälle som fått oss tro att vi inte är perfekta som vi är. samhället tjänar pengar på att vi inte tror att vi duger. eller hur?


står i spegeln och stirrar in i spegelbilden, tittar på min nakna kropp och är förvirrad. den tillhör mig men jag känner den inte?


och så undrar jag hur man lär känna sin kropp på nytt? utifrån inga regler alls och inga dömande ögon. hur lär man sig älska allt man är.


jag är ju en förespråkare av njuuuuut och jag vill lära mig nu att njuta av och i min kropp.


för alternativet är att vi fortsätter stänga inne oss i burar som vi själva (och samhället) skapar. men jag undrar hur känns frihet? och jag kan inte släppa det nu när jag väl börjat.


hur känns det om vi bjuder in friheten och släpper oss själva fria?